Någon fartygskock blev det inte av Anders Larsson. Däremot en noggrann och finurlig snickare som de senaste 25 åren löst byggtekniska utmaningar i Stångebro Byggs olika uppdrag med kulturfastigheter. Nu väntar livet som pensionär!
Hur kommer det sig att du blev snickare?
– Från början ville jag bli fartygskock. Men det tyckte mina föräldrar var lite för äventyrligt. Ärligt talat var det mina betyg som avgjorde, de var inte lysande men räckte till för snickaryrket. Och jag har trivts bra som snickare. Det bästa med jobbet är att ställas inför projekt där man får klura ut lite speciella lösningar, så som vi jobbar med kulturfastigheter. Jag gillar att använda både huvud och händer. Jag lär mig hela tiden något nytt.
Kan du nämna några projekt som du är särskilt
stolt över under din tid på Stångebro Bygg?
– Det är svårt att inte nämna Linköpings slott och Linköpings slotts- och domkyrkomuseum. Jag tror vi har varit i varenda rum på slottet! Men även uppdrag i lite mindre fastigheter med några hundra år på nacken har varit givande, där jag och kollegorna verkligen har fått använda huvudet i jakten på varje millimeter.
– Jag känner en yrkesstolthet i att göra mitt bästa, att inte ta genvägar utan låta arbetet få ta den tid som krävs för att det ska bli bra. Kanske är jag noggrann i överkant. Men jag vill känna mig nöjd när jag går hem från jobbet.
Gamla byggnader kan gömma hälsningar från förr.
Har du hittat något spännande någon gång?
– Det kom fram en hel del skelett på inre Borggården när vi hade uppdraget på Linköpings slott, och även rester av gamla byggnader uppenbarades. Rent allmänt kan jag tycka att det är fascinerande att golven på slottet är desamma som Gustav Vasa och biskop Brask gått på en gång. Och i det 1700-talshus jag senast renoverat är virket fällt på 1600-talet, det är en svindlade tanke. Som snickare i kulturfastigheter möter man på sätt och vis hälsningar från historien hela tiden.
Vilket är ditt viktigaste verktyg?
– Skruvdragaren går inte att vara utan. Och multimastern förstås, ovärderlig när man håller på med finsnickeri.
Hur har ditt arbete förändrats sedan du började som snickarlärling på 1970-talet?
– Det finns mycket mer hjälpmedel idag för att spara kroppen. Och här på Stångebro Bygg är det aldrig några bekymmer om vi behöver något hjälpmedel, exempelvis för att bära och lyfta. Däremot kommer man nog aldrig ifrån det faktum att hur litet jobb som än ska fixas, så behövs alltid mycket verktyg – och dom får man bära själv, ha ha.
Vad tar du med dig som minne efter dina år på Stångebro Bygg?
– Arbetskamraterna har betytt mycket. Och jargongen oss emellan. Några av oss har jobbat ihop så länge att vi inte behöver säga så mycket, kollegan fattar vad man menar ändå. 25 år på samma företag talar sitt tydliga språk – jag har trivts väldigt bra! Som anställd känner man sig uppskattad.
Vad väntar nu, när du inte behöver passa några arbetstider längre?
– Jag har tyvärr lite hälsobekymmer och en behandling att klara av. Men sen tänker jag åka skidor i alperna. Och spela boule! Tidigare har jag åkt mycket motorcykel men jag tror jag har gjort mina mil där. Jag ska försöka skaffa lite nya intressen.
”Jag känner en yrkesstolthet i att inte ta genvägar utan låta arbetet få ta den tid som krävs för att det ska bli bra.”
Kollegan Bengt Eklund om Anders
”Vi har följts åt i mycket sedan gymnasietiden på Ljunkan och jobbar väldigt bra ihop. Första ordet jag tänker på om honom är lugn. Han lämnar inte mycket åt slumpen, utan vill ha ordning och reda. Det är inte så noga, kan han säga, om måtten inte stämmer. Men då handlar det om en felmarginal på tiondelar av en millimeter!